Jag vet inte om en sån här blogg behövs, men jag hoppas det. Jag vet inte hur många tablettmissbrukare det finns därute men jag är övertygad om att vi är många. Alla har vi olika orsaker till vårt missbruk, men ofta är det svåra saker som hänt och som vi inte kunnat hantera. Ofta är vi i grunden starka människor som andra beundrande ser på som att "hon klarar ju allt!". Men ingen klarar "allt". Den dagen droppen rinner över och man vänder sig till läkemedlen - och då menar jag inte vanliga antidepressiva - för att må bättre, då har man gått in i ett nytt stadie. Det hemliga stadiet.
Om mig själv: jag är över 30, har högskoleutbildning, ett hyfsat flashigt jobb med bra inkomst och jag bor någonstans i Stockholm. Jag har aldrig varit någon partybrud. Jag var antidrogfixerad under hela min uppväxt. Först när jag var 25 år gammal började jag med tabletter, och jag vet precis varför. Det hade med en personlig tragedi att göra (egentligen flera tragedier), och jag orkade inte mer helt enkelt. Jag minns inte om jag gjorde ett medvetet val som plockade upp den där burken med kodein och tog ett par piller för att må bättre, inte för att jag hade ont någonstans. Jag minns inte längre, det har passerat så många burkar, piller, blisterförpackningar, abstinenshelvetesdagar, lyckliga dagar och katastrofala dagar sedan dess.
Jag började missbruka kodein, men övergick senare till tramadol, vilket är en opioid som även verkar på serotoninsystemet i hjärnan, liksom vanliga SSRI-preparat gör. Tramadolen var min drömdrog: den gjorde mig social, glad, allt gick som en dans och jag mådde bra jämt. Utom när jag inte hade tramadol, förstås. Fler jobbiga saker hände under den här perioden och jag ökade doserna. Jag tog vad jag fick tag i, så länge biverkningarna kunde innefatta "eufori". Dexofen, Distalgesic, Citodon, Treo Comp, Tramadol etc. Jag blev expert på att ringa och lura läkare, men oftast fick jag ju bara ett 20-pack av någon medicin. Ibland hade jag "tur" och fick ut 100 tramadol, det var riktiga lyckodagar.
Men - tramadolet slutade så småningom verka mer och mer och det spelade inte någon roll hur mycket jag tog. Jag var uppe i 2 GRAM per dag (normal ordinerad dos är MAX 400 MILLIgram per dag) ett tag och insåg förstås att det inte var hållbart. Så jag vände mig till kodeinet igen: började byta ut tramadolet mot kodein och på så sätt blev jag "fri" från tramadolen. Dock hann jag få ett epilepsianfall (en mycket vanlig biverkning på tramadol) innan jag hade slutat med dem. En jävligt obehaglig upplevelse. Jag fick åka ambulans och var ärlig mot läkaren och berättade att jag tagit tramadol, men han bara fnyste bort det och sa att "alla väl får epilepsianfall någon gång i livet". Hur vore det om denne läkare, som tagit som yrkesuppgift att hjälpa och värna om andra människor, hade tittat lite lite grann under ytan? Han hade bara behövt FRÅGA om jag missbrukade så hade jag brutit ihop och förmodligen fått hjälp. Men jag fick ingen hjälp, och jag söker heller inte upp någon. Jag har alltid varit en sån som ska klara sig själv oavsett vad det gäller och jag ska klara det här också själv.
Idén till den här bloggen fick jag dock idag när jag funderade över hur långt det faktiskt har gått. Hade någon berättat för mig för åtta år sen att jag skulle hänga på Plattan vid 33 års ålder och vänta på mina "kontakter" (som jag inte känner knappt ens till utseendet) hade jag skrattat. Men så är det. Igår var dagen då jag gick vidare till en tyngre drog, visserligen ett läkemedel, men ändå. Mitt kodein är så gott som slut och jag var desperat och fick tag i Subuxone, som normalt används för att avgifta heroinmissbrukare men som kan ge ett rus om de används av icke tunga missbrukare. Tyvärr - eller som tur är kanske jag ska säga - verkade de inte så bra. Kanske är det mig det är fel på, eller så har jag blivit blåst (men det tror jag inte).
Förutom dessa opiater/opioider har jag även missbrukat bensodiazepiner ganska flitigt. Det gör jag fortfarande, men i väldigt liten mängd. Jag känner dock av direkt om jag slutar helt. Dessa köper jag dock lagligt (!) i och med att det är en utländsk variant som inte är narkotikaklassad i Sverige.
Jag har f ö gjort de allra, allra flesta av mina affärer per post. Det finns tusentals nätapotek, en del scammers, andra inte, och det gäller att hitta rätt.
Vet min omgivning att jag missbrukar? Några av dem. Men ingen kommer NÅGONSIN att få veta att jag handlat på Plattan. Det känns som en mörk hemlighet jag vill ta med mig i graven - även om den står utskriven här.
Jag är dessutom ledsen över all misär - när man skaffar sig kontakter som jag har gjort får man tamigfan se en helt ny sida av Sverige och den är inte rolig. Här går vi medelklassidioter med våra fina jobb och bredvid oss går unga killar (och tjejer) som tar allt knark de kommer över bara för att få må bra en liten stund. En av de kontakter jag har känner jag mig som en storasyster till: jag är nästan dubbelt så gammal som han - och OBS, han langar inte, däremot förmedlar han andra kontakter - och han har varit med om så mycket skit trots sina unga år. Och samtidigt är han en otroligt snäll och fin kille - om jag bodde större och helst ute på landet skulle jag fanimig ta honom som fosterbarn. För när jag tittar på honom och hans vilsna blick, när jag vet att han röker heroin på fredagkvällen och super dagen därpå, ser jag ju att han inte kommer att leva särskilt länge. Såvida han inte åker in i fängelse och blir avgiftad där. Jag kan inte låta bli att undra vad fan som gått snett i det här samhället: de här killarna är inga vanliga strulputtar som han som snodde ens plånbok ur jackfickan i korridoren på högstadiet: det här är hardcorekriminella killar som har kontakter jag inte skulle drömma om att VÅGA möta.
Första gången jag skulle möta min kontakt - vi kan kalla honom Peter, men det heter han INTE - var jag som vi medelklassvenskar är fördomsfull och trodde han skulle vara utlänning. Varför tror vi så? Hur som helst är alla kontakter jag haft svenska, eller har åtminstone svenskt utseende.
Jag vill hjälpa Peter, jag vill rädda honom. Jag har skänkt honom pengar (som förmodligen gått till sprit och knark, men man vet aldrig, han sa att han skulle betala en räkning och jag väljer att tro honom, det må vara korkat men jag tror på att tro gott om människor) och sprit, när han inte fick ut några ångestdämpande från psyk. Psyk har sagt åt honom att han inte får äta ångestdämpande för då blir han ju BEROENDE. Och killen röker alltså heroin, tar de (illegala) piller han kommer åt och röker givetvis hasch också. Och super som en idiot.
Det är inte Peter den här bloggen ska handla om, det är mig. Men han kommer säkert att återkomma för jag kan inte tappa kontakten med honom. Han har flyttat in i mitt hjärta - på ett storasystersvis, inget annat - och jag vill så gärna hjälpa honom på de sätt jag kan. Jag ska se om jag kan göra något, kanske följa med honom till soc nästa gång: jag kan vara jävligt auktoritär så eventuellt skulle det hjälpa honom att komma till någon form av behandlingshem. Eller vad fan som helst. Han har ju HELA livet framför sig och har redan mängder av skulder hos kronofogden. Han är dömd på förhand och jag är säker på att om inget görs kommer han att sluta som uteliggare, alternativt flytta runt hos kompisar.
Nog om honom. För nu.
Såhär ser mitt liv ut: Jag vaknar - är jag ensam har jag pillerkartorna bredvid sängen så då tar jag oftast det jag behöver direkt. Är jag inte ensam går jag in på toaletten och tar de piller jag behöver. Sen går jag och gör kaffe, och brukar sätta mig med datorn en stund i väntan på att pillren ska börja verka. När de gjort det kan jag börja göra saker, som att duscha, klä på mig ordentligt, åka till jobbet om jag ska jobba den dagen etc. Ibland fyller jag på med en dos piller till på eftermiddagen. Det beror på hur lång dagen är, dvs vilken tid jag gått upp.
Så lever jag mitt liv. Jag dricker nästan aldrig alkohol men när jag gör det blir det oftast bara ett glas vin eller en drink. Mina piller är inte bra att kombinera med alkohol.
En del som vet om mitt "öde" har frågat varför jag helt enkelt inte kör med alkohol istället, det är ju lagligt och enkelt att få tag i. Tja, för det första märks det om man är full på jobbet. För det andra tycker jag alkohol är en neanderthal-drog. Folk blir dumma och dryga och konstiga. Alkohol är inte min grej: den dämpar inte min ångest och den får mig inte aktiv och glad. Visst kan jag ha kul som salongsberusad, men det är inte värt det. Mina piller ger ingen baksmälla, bortsett från när jag inte har några.
Det låter som om jag inte VILL sluta droga, jag är medveten om det. Och visst, kunde jag skulle jag fortsätta för alltid - om det var lagligt och toleransen inte höjdes för olika läkemedel. Men inget av dessa två kommer ju att inträffa någonsin i Sverige.
Dock vill jag gärna ha kontakt med likasinnande, så om någon hittar den här bloggen och känner igen sig - kontakta mig gärna på mikhaela.andersson@gmail.com. Givetvis ett fejkat namn, men jag lovar att svara om du mailar. Dock svarar jag INTE på frågor om var man kan få tag i knark eller piller. SÅ bra kontakter har jag inte, det mesta har jag fått tag i via nätet. Det skulle inte falla mig in att langa annat än möjligen sprit till en 19-åring som snart ska fylla 20, eller cigg till en 17-åring som snart ska fylla 18.
Det är konstigt det här med Subuxonen. Jag trodde man skulle få värsta euforin, det ska ju vara starkt. Men det enda jag känner är "jaha". Visst, jag har ingen ångest just nu, men det är allt. Jag undrar vad det beror på. Jag är iofs glad om de inte verkar bra på mig, som det känns nu skulle jag ALDRIG kunna fastna för Subuxone. Men vi får väl se, det kanske blir bättre. Eller så inte. I så fall får jag hoppas mitt kodein dyker upp snart.
Det känns konstigt att skriva så öppet om det här: men samtidigt bra. Jag känner mig sjukt ensam i detta och om det mot förmodan skulle finnas någon annan därute i en liknande situation, dvs allt är bra på ytan men tablettmissbruket finns där hela tiden, så hör av dig till mig.
Tack för ordet: vi får se om jag kommer mig för med att fortsätta blogga, men jag hoppas det.
